Sonja Reinfeldt föddes i Helsingborg. Då hon var 17 år kom hon in på Tekniska skolan, som 1945 döptes om till Konstfack, i Stockholm och gick där 1933-1939. Hon gick också och målade för Isaac Grünewald. Det var ganska naturligt att fortsätta på Konstakademien 1940-1945, där ju Grünewald också undervisade. Under hela denna tid undervisade hon själv också på Konstfack.

1949 gifte hon sig med konstnären Alvar Jansson med vilken hon fick sönerna Johannes och Felix och 1957 flyttade de till Ravlunda på Österlen.

Hon hade en gedigen och mångsidig utbildning och arbetade i olika tekniker. Teckningarna vibrerar av sköra linjer och ljus. Ofta är de stora i formatet. Målningarna skimrar. Och vävarna är praktfulla. Mättade av färg i kompositioner som både innehåller spänning och lugn.

Trots starka motsättningar i hennes bilder söker hon balans, ro, skönhet.

Människan är i centrum. En hand tecknas med skälvande linjer, ansikten avbildas i vävarna med blicken mot oss.

Det här är klassisk konst. Det är humanism med rötter i Medelhavskulturerna. Och hon var en resenär. Både före och efter kriget reste hon i Europa. Senare besökte hon Indien, Egypten, USA och Västindien. Från resorna finns praktfulla teckningar av människor, vegetation, ljus. Hon hade en stark känsla för värme, väder, skuggor och människorna som rörde sig där. Det råder en stor inre dramatik.

Gång på gång återvänder hon till människans ansikte. En skugga kan dra över det, men blicken är levande, sökande. Hon letar uttryck och särskilt i vävarna dyker teman kring död och myt upp, om än inte explicit. Här finns oxkranierna, här finns människors monumentalitet i deras observerande mänsklighet, så stark att det ibland räcker med några få tecken för att skapa en blandning av nyfikenhet och värdighet.